Senni

Blixen slår inte ner två gånger på samma ställe.

För oss slog domen till två gånger i månaden. 1 maj 2011 fick min mans pappa reda på att han hade tarmcancer. Överlevnadsprocenten var 0 och han fick förutspått 4 månader kvar att leva. En tid senare den 15 oktober hade vårt första barn Senni efter några veckors illamående överlevt en hjärntumör i lillhjärnan.

Min första tanke var att det bara är barnen på Life konserten på TV som har cancer, det är inte sant. Min andra tanke var att mitt barn kan dö, jag ropade åt läkaren att inte dör väl vår Senni?. Ingen av läkarna kunde lova att hon skulle överleva, men de lovade att göra allt de kunde.

Senni var bara 4,5 år och lillasyster hade just fyllt 2 år, då vår familj startade vårt andra liv.

Allt var som nytt, Senni var tvungen att vara borta från dagvården, klubben och dagis, och jag var tvungen att vara borta från jobbet. 

Sjukhuset blev vårt andra hem och familjen delades upp i två halvor.

Den ena föräldern var med Senni på sjukhuset, och den andra var hemma med lillasystern. Tumöroperationen gick som förväntat, nästan allt fick dom bort. Tumören var mycket sällsynt och aggressiv så behandlingarna inleddes omedelbart. Före jul fick Senni sin första cytostatikabehandling och strax efter årsskiftet fick hon den andra och den tredje.

Nu började vardagen rulla på igen, Sennis pappa började gå till jobbet igen, lillasystern gick tillbaka till dagvården och jag var med Senni på sjukhuset eller hemma. Vi fick många nya vänner på sjukhuset och behandlingarna var effektiva. 

I februari 2012 var tumören borta, men eftersom det var en aggressiv tumör så hade vi fortfarande behandlingar att ta oss igenom. Totalt 6 cytostatikabehandlingar, 30 gånger strålbehandlingar under narkos och autolog stamcellstransplantation. Och efter allt detta så återstod ett år av infektions-isolering.

I april tre dagar efter Sennis 5 årsdag, så dog hennes farfar. Under min dotters cancerbehandlingar var min make tvungen att bära sin far till hans grav.

Den sista behandlingen var i augusti och efteråt började återhämtningen efter de båda behandlingarna. Under infektions-isoleringarna lärde vi känna andra med cancersjuka barn och med dem hade vi ett stort nätverk för stöd till våra familjer och vänner. Senni fick där en hjärtevän som var vid hennes sida hela tiden under sjukhusperioden.

Augusti 2013 så vi verkligen fram emot, Senni började i förskolan och jag började gå tillbaka till jobbet. I väntan på ett normalt liv köpte vi en sommarstuga där vi tillbringade helgerna under våren. Men så började Senni klaga på rygg- och bensmärtor, som jag i panik meddelade sjukhuset, men smärtorna var bara normal växtvärk för barn i 6 års ålder.

I maj hände oss en stor händelse, då Sennis läkemedels infusionsport eller märke på bröstet togs bort. Då uppstod en infektion. Samtidigt dog även Sennis faster i en plötslig sjukdomsattack.  Mitt ibland detta att min makes barn kämpade mot cancer så vad han tvungen att begrava sin syster. Allvaret slog mig, det är inte bara den andra utan den tredje. I juni kunde vi ta bort infusionsporten igen, och nu skulle allt bli bra.  

En vecka senare på kvällen fick Senni benvärk och ropade av plåga och ångest. Vi åkte omedelbart till sjukhuset och en neurolog ville undersöka Senni. Det svar vi fick var, “-något finns där.” Vi fick de svaret efter midsommar. En magnetbild blev tagen före midsommar och jag visste att det hade kommit en ny “sjukdom”. Svaret vi befarade redan innan midsommar var sant, cancern hade kommit tillbaka och spritt sig till ryggen, och den kommer aldrig gå att få bort helt.

Jag åkte hem från sjukhuset och Sennis pappa lämnade på sjukhuset med Senni. När Senni sedan kom hem, kröp hon upp i famnen på mig och sade gråtandes, “-Förlåt mamma. Det händer samma sak som för min kompis.” Som också lite tidigare hade fått ett cancerbesked.

Midsommaren gick som i en dimma vid sommarstugan, vi åkte därifrån direkt till sjukhuset. Vi gjorde ett försök att bromsa sjukdomen och få bort Sennis smärta. Från ryggen togs en tumör bort, och då blev också smärtan mindre för Senni. Senni fick cytostatikabehandling, och vi hoppades på ett mirakel som aldrig kom.

I mars strax innan Sennis 7-årsdag kom den sista bilden från magnetröntgen och sjukdomen hade spridit sig snabbt. De började med smärtbehandling och att planera Sennis sista födelsedagskalas. Den firades i många dagar. Vi höll festen och där var också andra cancersjuka barn med. Sjukhuset ordnade en trollkarl som kom hem till oss, och med en limousine åkte vi för att se “The Voice of Finland”. Mike Monroe gav Senni en födelsedagspresent och hade ordnat en födelsedags överraskning av domarna och bandet. Firandet var perfekt och minnesvärt, men samtidigt fruktansvärt eftersom vi visste att de var de Sennis sista.

Senni var trött, men väntade mycket på FC Inter faddermatch, cancersjuka barn fick möta spelarna på planen. För Senni var det en självklarhet att hon skulle få bli vän med Severi Paajanen. Och så kom de tillsammans lyckliga till planen, Severin skjutsade Senni i en rullstol. Senni orkade bra under matchen, men på vägen hem var hon trött. Dag för dag blev hon tröttare.

Vi besökte ännu Zoolandia och det var vår sista gemensamma utfärd. Jag visste att nästa avfärd från hemmet skulle vara den sista och det var på valborgsmässoafton. Senni ville till sjukhuset på grund av smärtan. Vi ville inte ha sjukhusvård i hemmet, eftersom vi ville vara mamma och pappa ända till slutet.  

Senni fick starka smärtstillande läkemedel och sov mestadels. Sennis yngre syster gick varje dag och tittade till Senni på sjukhuset, ända till den sista dagen strax före Senni gick bort 22.5.2014.Tidigt på kvällen tog vinden Senni till hennes farfar, hennes faster och hennes alltför många vänner för att skapa en himmel. Den första känslan var lättnad, cancern och smärtan hade lämnat henne.

Ännu skulle Sennis begravning att ordnas, Sennis sista fest. Hela släkten, Sennis faddrar och vänner hjälpte till, och festen var “i Sennis stil”. Nu var det tredje året i rad, min make bar en kista. Nu var det hans egen dotter.

För att citera min vän :  “Senni var världens minsta vuxna, liten, stor människa som alltid tar hand om alla andra. Kära barn, vi träffas igen.

Med kärlek, mamma.