Elin

Det var en natt i april 2013 då livet gjorde en tvärvändning. Sådant som man bara läser om i tidningarna ibland.

Elin kröp ner mellan oss i sängen och klagade på värk i sidan. Den högra sidan. Värken och febern blev värre längs med dagen och på eftermiddagen stod det klart att vi måste ta oss till Barnklinikens jour. Det var något konstigt på gång. Endast två dagar och några undersökningar senare nämndes avdelning 10 för första gången, den mest skrämmande avdelningen på hela Barnkliniken. Vi trodde och önskade att vi hört fel. Efter ytterligare några dagar och undersökningar sades det fruktade ordet rakt ut: cancer. Elin hade högst antagligen cancer i högra njuren. Wilms tumör, d.v.s. nefroblastom. Och efter biopsin fanns det ingen återvändo mer, Elin rullades in på canceravdelningen för barn. På något sätt ödets ironi, eftersom avdelningen var bekant för Elins mamma på jobbets vägnar. Nu satt man då på andra sidan. I ett patientrum samtalandes med läkare som förklarade hur Elin skulle behandlas och vad hon måste gå igenom. Cellgifter, operation, eventuellt strålning. Håravfall, illamående, infektioner, avmagring och eventuella permanenta skador pga. cellgifterna. Och sedan isoleringen från omvärlden och dietrestriktioner p.g.a. Elins minimala motståndskraft mot virus, bakterier och svamp. Och isoleringen från hela världen gällde ju oss alla, hela familjen. Varje familjemedlem med minsta lilla snuva eller hosta var ju en risk för Elin. Det var bara att bita ihop och börja kampen. 

Vi stängde in oss i en bubbla, även storebror som minimerade sitt sociala liv till endast skolan. Om det kom en förkylning till vårt hem isolerade vi oss också från varandra genom att bo separat flera veckor. Isoleringen gjorde det också omöjligt att ta emot eventuell hjälp som erbjöds från släkt och vänner. Vi var helt ensamma och vi levde bokstavligen en timme i sänder och ett behandlingsmoment i taget.  I början såg det dystert ut och de dåliga nyheterna avlöste varandra. Elins tumör konstaterades efter operationen vara högrisk och vi slungades till ett mycket hårdare och längre behandlingsprotokoll än vad som pratades om i början. Elin hamnade genomgå även strålbehandling och en ändlös räcka av cellgiftsbehandlingar och blodtransfusioner. Vi trodde aldrig vi skulle se slutet och isoleringen och rädslorna slet på oss. Men den dagen kom och 394 dagar senare satt vi hos läkaren och hörde de fantastiska nyheterna: Elin hade tålt de tunga behandlingarna bra och det fanns inga spår av cancern. Elins, läkarnas och den moderna medicinens kamp mot cancermonstret hade lyckats. Snart kunde vi börja återvända till vardagen och det sociala livet igen. 

Hösten 2014 fick Elin börja skolan på riktigt, i årskurs 2. Första klassen fick hon göra hemma. Varje dag har sedan dess känts som en vinst. Att få vara frisk och att få leva vanlig vardag. Barnen går i skola och föräldrarna går på jobb. Mycket få saker känns som riktiga problem nuförtiden. Elins kamp mot cancern är över, men föräldrarnas kamp fortsätter på det mentala planet. Rädslorna gnager där djupt inne och ibland måste vi fatta snabba beslut som alla inte alltid förstår, de som inte levt vår verklighet. Var tredje månad är det kontroll. Vi tillåts aldrig lämna detta liv bakom oss helt och hållet, det är en del av oss tills Elin blir vuxen och kanske inte ens då slipper vi oron. Vi måste lära oss att leva med den konstanta rädslan att cancern återvänder och allting normalt tas bort från oss igen. På ett ögonblick. Och den värsta rädslan av alla: att hon kanske tas ifrån oss. Men just nu ser vi ljust på framtiden. Elin mår bra, håret växer och kontrollerna har hittills varit rena. Men vi lever en dag i taget. Och vi klarar inte av att göra längre planer än för några månader framåt. Till nästa kontroll...   

-Krigaren Elin, nu 8 år, med sin stridstrupp storebror (10 år), mamma och pappa (+Barnklinikens proffsiga personal)