Laura

Vårt förstfödda barn Laura fick som åtta åring en fullständig överraskning när hon fick ett epileptiskt anfall i en slalombacke.

Vår glada och energiska flicka fick efter två dagar en diagnos som krossade allt. En hjärntumör som inte kan opereras, den förväntade livslängden var ett par månader. Vår värld kollapsade. Vår grundtrygghet rubbades totalt.  Kraftlöshet, otröstlighet, mörker, panik.

Genast när hon fått diagnosen började en hård kamp mot tiden. Vi vandrade modlösa i kampen. Hjärnkirurgi, strålningsbehandlingar, cytostatika, komplikationer, ny cytostatika, magnetröntgen, biopsier, den ena efter den andra åtgärden i en ändlös rad.

Smärta, illamående, trötthet, kaos, hjälplöshet.

Sjukdomen ändrade till slut allt. Aldrig mer skulle vi leva ett enda ögonblick utan rädsla för att förlora vårt barn. Det var inte möjligt att gå tillbaka till det gamla, trygga och säkra livet. Varje dag kunde vara den sista. Vi levde i ett ögonblick. Det gångna kunde inte fås tillbaka, morgondagen fanns inte. Det fanns bara nuet.  På något sätt blev livet under sjukdomstiden klarare. Även små saker blev relevanta. Glädje och lycka blandades med sorg och smärta. Från tårar till skratt.

Laura levde här och nu. Med barnets stora vishet koncentrerade hon sig på olika pysselaktiviteter eller rörde sig i fantasins värld i leken med sin syster.

Hon njöt till fullo av de goda stunderna. Så snart illamående lättade, så snart hon hade tillräckligt med krafter att stå upprätt, var hon igång med att leka med barbie och lego med sin syster, göra vackra hantverk och pyssla. Hon skrev fina historier och vackra dikter. Hon hade alltid i tanken att om hon inte orkar leka idag så kanske det lyckas bättre imorgon. Laura var alltid sprudlande glad och rolig, hon visste hur man kunde njuta, slappna av och vara lycklig.

Laura älskade livet: snön, solsken, hästar, att simma, att leka, skridskoåkning, ridning, att handarbeta. De bästa lekarna lekte hon tillsammans med sin syster. Den bästa platsen var att vara hemma med familjen. Det bästa var att vara med de nära och kära. Tryggast var att vara i moderns famn. En två år lång strid slutade den första dagen i december i mammas och pappas famn. Laura kallades till den himmelske Fadern.

Laura är fortfarande mycket livfull i vår familj. Hon finns i våra tankar, involverade i det vi gör, vi ser hennes leende, känner hennes närvaro. Den bottenlösa sorgen är ett tecken på vår kärlek till henne.